det här inlägget är inte ens illustrerat, ursäkta för det. This song is my only friend.
Under hela min uppväxt har jag haft ett förhållande till mitt tecknande. Det spelade ingen roll att jag var usel på annat så länge jag kunde rita. Sen spelade det inte någon roll att jag inte tecknade så snyggt då jag iallafall gjorde bra manus som kom från mig själv. Men sen ungefär ett år tillbaka har kopplingen mellan mig och mitt skapande blivigt allt mer vag. Jag klarade under en lång period inte av att jag inte kopplades med mitt tecknande, då jag ansåg att mitt tecknande var mer än jag. Nu vill jag inte kopplas med mitt tecknande. Det känns som att folk bara skulle skratta om jag sa att jag var serietecknare.
Det som är bra är att jag inte klottrar lika mycket spinoffs längre, och gör inte folk förvirrade med det. Och så lägger jag mer energi på att renteckna det jag har. (Och det blir snyggt) Det trista är att jag skapar inte så mycket alls längre. Förut kunde jag få en idé, och jag kunde inte hålla mig borta från blocken. Jag tecknade överdrivet mycket. Nästan alla idéer jag fick kom på papper. Och jag han teckna flera olika versioner av dem innan jag bestämde mig för en. Eller innan idéen dog. Men det var okej att den dog efter alla skisser. Jag ångrade inte mina skisser. Jag kan fortfarande se tillbaka på dem och le. Numera dör idéerna oftast innan de ens når pappret. Jag orkar bara inte.
Egentligen borde jag sluta skriva om det och istället helt enkelt sluta teckna. Men det är någon del utav mig som lagt krokben för mig. Skaffat ISSN och sånt så att jag måste göra något. Och det jag:et kommer säkert söka in till Serieskolans projektår. Men jag undrar lite om det jag:et verkligen är min skaparlust, eller om det bara är stoltheten som inte vill erkänna att 12 år av mitt liv varit bortslösade.
Skärp dig.
Åt vilket håll?
Jag vill ha tillbaka mitt jag som ville vara något.
Jag var så jäkla kaxig på skoluppgiften idag. Förhopningsvis kan jag försöka fortsätta med det.
4 kommentarer:
Det här vet du redan, men jag säger det iaf:
När tuggmotståndet är som störst, när man bara vill kasta bort allt man gjort - då utvecklas man som mest. Det är inte vara påhitt, det är den solklara sanningen. Inte ett streck du gör på papperet nu är bortslösat.
Det är klart att det är enklare och bekvämare att leva utan att teckna. Men det är fattigare.
(Och dessutom vill jag helt egoistiskt inte bli snuvad på de serier du ännu inte gjort.)
Svar i bildform
Anytime. :)
Skicka en kommentar