Heaven knows I'm miserable now

Följande inlägg är utan bild. Av uppenbar anledning.

Igår blev jag klar med själva kapitelsidorna i min egna bok, och jag har varit hög på glädjen över det sen dess. Men idag tvingade Valentin Schönbeck iväg mig att skaffa ett nytt ID-kort. Detta var såklart bra eftersom mitt gamla gick ut för fem år sedan och Lisa Medins releasefest har 20-årsgräns. Men om det är något som ger ångest så är det att ta passfoton. Fy fan. NU ÄR INGENTING ROLIGT LÄNGRE.

Som många säkert vet så har jag lite ångest över att jag inte har så mycket hum över mitt utseende. Men jag tror inte att så många vet om mitt ögonkomplex. Mina ögon hänger. Så när man tar kort rakt framifrån ser det ut som jag precis tittat på arken i Indiana Jones innan jag tittade in i kameran. Fy fan. Varför måste man ta passkort framifrån numera? Varför måste man ha ett jättefult kort på sig själv i plånboken och visa upp det för folk hela tiden? (Ja jag är medveten om att det är en dum fråga)

Liksom. Grådåmig hy och jag tyckte att jag var så blek och söt tidigare idag Underdelen av ansiktet betydligt större än överdelen. Och min invandrardel ser plötsligt inte exotisk och charmig ut utan snarare hotfull och läskig. Och varför behöver jag ett ID-kort till en 20-årsgränsfest när jag ser ut att vara medelålders?

Ugh, jag vet att det är ett jäkla skitproblem. Och att det är bra att existera. Men jag vill gnälla av mig. Förhopningsvis känner någon igen sig och skrattar. Så kanske jag kan skratta. Så kanske jag kan bli glad och jobba vidare. Nu måste jag teckna min extraserie. Nu måste jag fixa min bok.

Yosh!

Sluta, det är inte roligt längre.

Tecknade slut mitt senaste klotterblock idag. Sedan i höstas började jag datummärka dem, och jag tecknade väl ut minst en per månad. Den senaste tog dock fyra. Jag har verkligen tacklat av.

det här inlägget är inte ens illustrerat, ursäkta för det. This song is my only friend.

Under hela min uppväxt har jag haft ett förhållande till mitt tecknande. Det spelade ingen roll att jag var usel på annat så länge jag kunde rita. Sen spelade det inte någon roll att jag inte tecknade så snyggt då jag iallafall gjorde bra manus som kom från mig själv. Men sen ungefär ett år tillbaka har kopplingen mellan mig och mitt skapande blivigt allt mer vag. Jag klarade under en lång period inte av att jag inte kopplades med mitt tecknande, då jag ansåg att mitt tecknande var mer än jag. Nu vill jag inte kopplas med mitt tecknande. Det känns som att folk bara skulle skratta om jag sa att jag var serietecknare.

Det som är bra är att jag inte klottrar lika mycket spinoffs längre, och gör inte folk förvirrade med det. Och så lägger jag mer energi på att renteckna det jag har. (Och det blir snyggt) Det trista är att jag skapar inte så mycket alls längre. Förut kunde jag få en idé, och jag kunde inte hålla mig borta från blocken. Jag tecknade överdrivet mycket. Nästan alla idéer jag fick kom på papper. Och jag han teckna flera olika versioner av dem innan jag bestämde mig för en. Eller innan idéen dog. Men det var okej att den dog efter alla skisser. Jag ångrade inte mina skisser. Jag kan fortfarande se tillbaka på dem och le. Numera dör idéerna oftast innan de ens når pappret. Jag orkar bara inte.

Egentligen borde jag sluta skriva om det och istället helt enkelt sluta teckna. Men det är någon del utav mig som lagt krokben för mig. Skaffat ISSN och sånt så att jag måste göra något. Och det jag:et kommer säkert söka in till Serieskolans projektår. Men jag undrar lite om det jag:et verkligen är min skaparlust, eller om det bara är stoltheten som inte vill erkänna att 12 år av mitt liv varit bortslösade.

Skärp dig.
Åt vilket håll?

Jag vill ha tillbaka mitt jag som ville vara något.
Jag var så jäkla kaxig på skoluppgiften idag. Förhopningsvis kan jag försöka fortsätta med det.

Ett avbrutet liv

Jag brukar inte bli bakis, men dan efter festen var jag det, jag t o m spydde. Vilket jag inte brukar. Det var så länge sedan jag kräktes sist, så det kändes nästan skönt. Speciellt då jag varit sjuk och det kändes som jag blev av med en bit av det onda. Jag tycker om kräkeffekten när kroppen liksom inte går att hindra, man vet precis vad som kommer hända. Det smakar illa ett tag, och är skakigt. Men när det är över är allt så mycket bättre.
Dock hände det igen morgonen efter.
Och den efter var det inte långt ifrån.

Och när jag inte fick min mens i måndags...


Ja, det positiva är att jag nu vet vad jag kommer göra det kommande året. Och att fadern faktiskt är en man vars barn jag vill föda. Och att jag är 22 och inte 16. Det kommer fungera.
Negativa är att det inte var planerat. Men men, jag kan studera vidare senare.

Undras om h*n får hans blåa ögon... ^_^

Btw - jo det var ett osmakligt aprilskämt

Aaargh!

Jag vill så jäkla gärna rita just nu, men jag glömde alla mina pennor i skolan! Jäkla skit!

Känns bara så frustrerande X(

(Bilden är såklart gammal)