SPeXa!

Sedan har vi då...

KAPITEL 2
Expot!

Iår var jag inte med på mingelstarten. Iår var jag knappt med alls. Förberedelserna var hit och dit. Jag glömde tre av mina nya fanzin på skolan, mina pins hemma, och tappade tidberäkningen för t-shirtarna. Jag hade tyvärr varken tid eller råd att trycka upp nya nummer av Anima. Däremot hann jag sätta ihop två tavlor, en bok(som samlade alla avsnitt Anima!), ett nytt fanzin, en kalender, och så lappade jag ihop en rastorbatad Anima-affisch. Direkt när vi kom fram blev vi meddellade att ingen skulle få väggplats, ingen. Så min affisch tillbringade expot genom att stå i ett hörn och damma. Aja, jag betalade inte massor för den, så jag orkade inte slåss för den. Den är iallafall sparad och kanske kan den vara med på Serieskolans slututställning. Såhär såg iallafall mitt bord ut:

Jag fick iallafall tag på ett svart lakan, presentpapper med florenska liljor, samt två snygga fejkliljor. Så det såg rätt bra ut i slutändan =) Tyvärr satt jag inte så mycket vid det. Jag fick i sista minuten hela fem avbytare, och första dagen flydde jag mest runt och läste fanzin. Jag ville liksom glömma att jag ritade och sålde serier. Leon från Chainroacker sa dock till mig: Du har gjort en bok, du ska sitta där och glänsa!

Så den andra dagen satte jag och glänste. Och den andra dagen var väldigt angenäm. Jag hann även umgås med Yvette Gustafsson(fd klasskamrat), se utställningen Fröken Livrädd på Sergelstorg, och övertala en förläggare att vara min mentor för min ansökan till år 2. När jag tog rulltrappan med K för att se vad medeltidsmuséet bidragit med längst ner i Kulturhuset höll han om mig och log. "Så trevligt att se dig glad igen" ^_^ K har överhuvudtaget varit ett väldigt trevligt stöd under SPX, men mer om det i nästa kapitel. Nu är det dags för bilder!

Randi Johansson sålde Wacom-brädor,
ett måste för alla tecknare som jobbar med datorn!
Medley hade det bästa bordet!
Spana in den snygga banderollen!
Ink gjorde premiär som fanzin. Trevlig, vältecknad
serie med starka karaktärer. Lämnar frågetecken som
gör att man vill läsa nästa del. Rita snyggt, eller dö
Aggi, Monni & Karrey hade som vanligt ett fullt bord.
Fyllt med coolhet och vinst. K skrek av lycka när vi var förbi.
Och över ser ni en av anledningarna!
Och här är något annat som fick K att skrika.
"Stef, jag struntar i om bordet inte är färdigt, ge mig pengar, vi MÅSTE ha den nyaste numret av Petter & Jennys tidning!"
Nosebleed Studio var placerade mittemot oss. Min syster skaffade sig
ett av deras mobilsmycken. Jag skaffade deras senaste fanzin.
Här ser vi Tomas Antila(Mangakai) och Natalia Batista
(Mangakai Lund & Nosebleed Studio). Jag smygfotade, höhö
Stina Lövkvist delade bord med Tomas Antila. Hon hade dock
sålt slut på sina fanzin och hade med sig snygga prints istället.
De hade också bordet bredvid mig, och det är min bish som skymtar i kanten :D
På andra sidan av oss hade vi Valentin Schönbeck, Diana
Davidsson och Mickey. Alla med fanzin jag rekomenderar.
Special guest star var Rene Engström! Även känd
som tecknaren bakom Anders Loves Maria. ^_^
Lycka. Lisa Medin och Yvette Gustafsson poserar
tillsammans med vår gemensamma sensei Johan Höjer.
Och så var Expot över. Som pricken över i:et fick jag och min
rumskamrat Lisa Medin posera med CARROMIC emellan oss!
Om du inte förstår hur stort detta är kan du läsa upp dig på
http://fortecomic.blogspot.com/

Får passa på att be Carolina Ståhlberg om ursäkt för att jag skrek i hennes öra när jag insåg att jag satt bredvid kvinnan som skapat Håkan.

Under Expot huserade jag(familjehem i Stockholm) förresten Diana Davidsson, Sara Berntsson, Randi Johansson och Robin Ragnarsson. De var väldigt trevliga att hänga med. ^_^ Speciellt kul med filmkvällen på lördagen.

The Logical Song

SPX är säkert fantastiskt. Jag är ganska borta. Jag hör min mobil ringa konstant. Även när den inte är i närheten. Och i kör. Gick inte på några evangemang eller middagar idag då jag känner mig malplacerad. Såfort jag går in i hörsalen känns det stressande och jag vill ut så fort som möjligt. Jag borde inte tro att jag är något. Jag vill inte tro att jag är något. Jag har inte suttit så mycket vid mitt bord idag. Jag har haft avbytare. Satte mig i en soffa och sjönk in i fanzin istället. Folk säger att jag säljer bra. Jag svara "Öh?"

There are times when all the worlds asleep,
The questions run too deep
For such a simple man.
Wont you please, please tell me what weve learned
I know it sounds absurd
But please tell me who I am.

Hoppas att jag skärper mig till imorgon. Och tar fotografier. Har inte tagit något idag. Tog igår dock, på Medleys releasefest. Det var roligt.

Heaven knows I'm miserable now

Följande inlägg är utan bild. Av uppenbar anledning.

Igår blev jag klar med själva kapitelsidorna i min egna bok, och jag har varit hög på glädjen över det sen dess. Men idag tvingade Valentin Schönbeck iväg mig att skaffa ett nytt ID-kort. Detta var såklart bra eftersom mitt gamla gick ut för fem år sedan och Lisa Medins releasefest har 20-årsgräns. Men om det är något som ger ångest så är det att ta passfoton. Fy fan. NU ÄR INGENTING ROLIGT LÄNGRE.

Som många säkert vet så har jag lite ångest över att jag inte har så mycket hum över mitt utseende. Men jag tror inte att så många vet om mitt ögonkomplex. Mina ögon hänger. Så när man tar kort rakt framifrån ser det ut som jag precis tittat på arken i Indiana Jones innan jag tittade in i kameran. Fy fan. Varför måste man ta passkort framifrån numera? Varför måste man ha ett jättefult kort på sig själv i plånboken och visa upp det för folk hela tiden? (Ja jag är medveten om att det är en dum fråga)

Liksom. Grådåmig hy och jag tyckte att jag var så blek och söt tidigare idag Underdelen av ansiktet betydligt större än överdelen. Och min invandrardel ser plötsligt inte exotisk och charmig ut utan snarare hotfull och läskig. Och varför behöver jag ett ID-kort till en 20-årsgränsfest när jag ser ut att vara medelålders?

Ugh, jag vet att det är ett jäkla skitproblem. Och att det är bra att existera. Men jag vill gnälla av mig. Förhopningsvis känner någon igen sig och skrattar. Så kanske jag kan skratta. Så kanske jag kan bli glad och jobba vidare. Nu måste jag teckna min extraserie. Nu måste jag fixa min bok.

Yosh!

Ett avbrutet liv

Jag brukar inte bli bakis, men dan efter festen var jag det, jag t o m spydde. Vilket jag inte brukar. Det var så länge sedan jag kräktes sist, så det kändes nästan skönt. Speciellt då jag varit sjuk och det kändes som jag blev av med en bit av det onda. Jag tycker om kräkeffekten när kroppen liksom inte går att hindra, man vet precis vad som kommer hända. Det smakar illa ett tag, och är skakigt. Men när det är över är allt så mycket bättre.
Dock hände det igen morgonen efter.
Och den efter var det inte långt ifrån.

Och när jag inte fick min mens i måndags...


Ja, det positiva är att jag nu vet vad jag kommer göra det kommande året. Och att fadern faktiskt är en man vars barn jag vill föda. Och att jag är 22 och inte 16. Det kommer fungera.
Negativa är att det inte var planerat. Men men, jag kan studera vidare senare.

Undras om h*n får hans blåa ögon... ^_^

Btw - jo det var ett osmakligt aprilskämt

Fy fan vad jag är bra!

Minns ni kanske att jag skrev om min angst inför att gå ut?

Nåväl, idag var det en fest som annordnades, min rumskamrat var bortrest, och alltså ingen hemma som kunde hänga med eller möta mig på vägen. Men jag lovade bort mig ändå. Festens tema var fula kläder, så man skulle gå dit med sina fulaste kläder, folk skulle byta runt, och sen sitta och mysa i all sin fulhet. Och jag måste erkänna att det här var det som tog mest tid för mig. Välja fula kläder. Jag har otroligt svårt att gå ut i något som inte matchar, ser elegant eller sött ut. Och det var jag visst inte ensam om. För när jag kom fram till festen, två timmar sent, visade det sig att ingen velat hänga på temat, så ja JAG VAR DEN ENDA SOM KOM I FULA KLÄDER.

Och ingen av de två jag vanligtvis umgås med var där. Jag har inget större problem med att snacka med resten av mina klasskamrater, men vi har liksom varit mer bekanta än vänner. Och ändå gick det bra. Alla var toktrevliga. Det fanns i stort sett hela tiden någon att prata med. Och när alla skulle ut och jag ville hem skulle två andra det med. Med buss, mot samma destination. Faktum är, vi hamnade på en buss som stannade precis där jag bodde.

Reeedigt najs. En perfekt kväll med andra ord. Just nu älskar jag mig själv. Jag hatar mig själv nog imorgon när jag måste röja upp bland alla kläder jag drog fram, och inser att jag skrev något på internet när jag var full efter att ha lovat mig själv att det aldrig skulle hända igen. Men haha, den Stef kan inte göra något nu. It's cool, I do what I want.

Visdomsord från min klasskamrat Helena: Men som tecknare, när man tecknar om sig själv, då är det en sån befrielse att man kan skämta om personen man hatar, och bli en person man älskar just genom det.

Jag ska försöka ha det i åtanke och våga teckna mer igen.

Över respektive under 9000

Wuj wuj, nu har jag inte skrivit på ett tag. Hela tiden smått förhindrad av att inte ha scannat något ang. Serieveckan i Göteborg. Jag har just räknat ut kassan och fanzinbordet tjänade in nästan 2000 den här gången =)

Just nu är jag hos K. Jag tog med rätt mycket för att kunna jobba här, men helgen kan väl bäst beskrivas som... ja en bild säger mer än tusen ord. ->
Vet att jag kan teckna medan han lagar mat och sånt, men jag står hellre bakom honom och kramar om honom när han är vid spisen. Det var riktigt jobbigt att skiljas åt sist, som Shakespear säger, det är en ljuv tortyr. Och det känns lite som att det är först när man ses igen som man inser hur mycket man saknat varrandra.

Dagarna i Malmö är helt fullt upp. Dels är det alla förberedelser inför SPX, dels är det de ordinare skoluppgifterna, och så är det allt jobb med årsboken. Det är riktigt kul alltihop. Men ja, sån där fritid eller tid då man drömmer sig bort blir det knappt av. Såfort det händer somnar jag. Somnade i duschen häromdagen O_o;

Nu har jag även knipigt krönikan i årsboken. Jag älskar att skriva och kan lika gärna göra något mer seriöst än bloggar utav det. Dock ska den in imorgon och jag har inte jobbat på den under helgen. Så under dagen ska jag läsa alla föregående krönikor och på tåget ska jag skriva min. (Troligen avslutar jag den hemma och skriver ut den på skolan till lunch) Det går bra, för jag är Stef Gaines!

Just ja... jag brukar räkna min sinnesstämning som mano och depro. Eftersom jag antingen är superpositiv och kan göra allt, eller tvärtom. Visst har jag gråa perioder också, men det är mycket svart och vitt. Jag har varit i mitt mano sedan någon vecka innan Serieveckan. Men i slutet av förra veckan switchade jag till depro. Mitt under en lektion. Jäkligt pinsamt, för jag misstänker att det märktes. Slutade med att jag sprang hem. Men fortfarande i upp-i-varv-läge var jag tvungen att göra något. Det såg nog väldigt konstigt ut med en person som diskar som fan och storgråter på samma gång ^^;

Dock har det gjort att jag varit sömnig några dagar nu, en känsla jag inte haft på ett tag. Synd bara att sömnen beror på utgråtna ögon och inte slösad energi =P Första kvällen hos K var mysig, tills jag plötsligt insåg hur värdelös jag är. Och kunde inte sluta gråta. Kände mig som en kass flickvän som gjorde det när jag var på besök och allt, liksom bryter ihop i helt egoistiska ämnen när det ska vara han och jag. Men han höll bara om mig och lät mig gråta så mycket jag ville. Antar att den tryggheten släppte ut det mesta. Och nu känns det borta. Jag vet att det kommer lura bakom ett hörn igen, men nu känns det som att jag har ett långt försprång. Kanske så långt att jag hinner till maj. Jag har verkligen inte tid att vara deppad nu.

Senaste året har jag sagt att mitt liv är en shoujo, för det har inga mål men är rätt trevligt ändå. Men nu har jag faktiskt tre drömmar. Och ja, det där är väldigt shounen?
Aja. Det är allt för nu. Förhopningsvis får jag någon tid över i veckan då jag kan lämna statusrapport i Anima-bloggen. Men annars är det bara jobb som gäller. Yosh! Vi ses på SPX!!

Och så avslutar vi med ett fint poem. Relaterat till titéln på Anima-kapitlet jag jobbar med just nu.

Through the darkness of future past

The magician longs to see.

One chants out between two worlds

Fire walk with me.

That thing that would never leave

Jag har jäkligt trevliga klasskamrater. Och mina sempais i tvåan är också väldigt trevliga. Men det har ändå blivit problem när jag följt med ut på en öl på sistone. Det är just av samma rädslor som jag tvekade att gå ut när jag väl började med det(bara typ tre år sedan, jag är en mes) nämligen att jag ska vilja gå hem innan alla andra. Och antingen gå hem själv, eller värre, dra med mig någon som egentligen vill stanna =_=

Jag har ganska många nojjor. Jag klarar inte av att vara någonstans där det inte finns ständig tillgång till toalett. Och så fort jag blir blyg stänger jag mig likt en mussla, svårkontaktad. Igår slog båda till på samma ställe.

Gawd, jag måste lägga av med att vara rädd för allt i hela världen. Jag har inte varit med om något skumt i Malmö så länge jag bott här. Okej, jag hörde skottlossning en gång när jag och en klasskamrat var ute och gick, men det är allt. Och ändå tvekar jag som fan till att vandra i stan, och speciellt i mindre upplysta områden, när det blir sent. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte bli våldtagen.

Det värsta är att folk är så förbannat trevliga. Jag har inget problem med någon av mina klasskamrater. Jag har hört att det varit en del drama i gamla serieklasser, men jag känner inte till något sånt i vår. Jag kan prata med allihopa och jag har t o m lärt mig allas namn(något som jag sällan gör). Och de pratar med mig. Och de verkar t o m glada att se mig. Och jag är alltid glad att se dem.

Ändå har jag så förbannat svårt att umgås med dem. Det känns som att jag inte riktigt vet hur etiketterna ligger. Hur ler man nu igen? Jäkla skit, det var precis samma sak i gymnasiet. Och i hofors. Och på alla tillställningar då jag träffar människor jag känner.

Lite funderar jag på att aldrig gå ut igen om jag inte säkert vet att någon håller mig sällskap på vägen, eller att någon väntar hemma. Men lite funderar jag på om jag inte helt enkelt måste tvinga mig själv att gå ut ändå, möta mina rädslor och dräpa dem. Och sen vore det ju jävligt ironiskt om jag blev våldtagen då.

Ursäkta ännu ett fånigt inlägg innan min rapport från Serieveckan i Göteborg. Men jag måste bara skriva av mig och sen städa av bara helvete, för jag ska visa lägenheten ikväll.