That thing that would never leave

Jag har jäkligt trevliga klasskamrater. Och mina sempais i tvåan är också väldigt trevliga. Men det har ändå blivit problem när jag följt med ut på en öl på sistone. Det är just av samma rädslor som jag tvekade att gå ut när jag väl började med det(bara typ tre år sedan, jag är en mes) nämligen att jag ska vilja gå hem innan alla andra. Och antingen gå hem själv, eller värre, dra med mig någon som egentligen vill stanna =_=

Jag har ganska många nojjor. Jag klarar inte av att vara någonstans där det inte finns ständig tillgång till toalett. Och så fort jag blir blyg stänger jag mig likt en mussla, svårkontaktad. Igår slog båda till på samma ställe.

Gawd, jag måste lägga av med att vara rädd för allt i hela världen. Jag har inte varit med om något skumt i Malmö så länge jag bott här. Okej, jag hörde skottlossning en gång när jag och en klasskamrat var ute och gick, men det är allt. Och ändå tvekar jag som fan till att vandra i stan, och speciellt i mindre upplysta områden, när det blir sent. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte bli våldtagen.

Det värsta är att folk är så förbannat trevliga. Jag har inget problem med någon av mina klasskamrater. Jag har hört att det varit en del drama i gamla serieklasser, men jag känner inte till något sånt i vår. Jag kan prata med allihopa och jag har t o m lärt mig allas namn(något som jag sällan gör). Och de pratar med mig. Och de verkar t o m glada att se mig. Och jag är alltid glad att se dem.

Ändå har jag så förbannat svårt att umgås med dem. Det känns som att jag inte riktigt vet hur etiketterna ligger. Hur ler man nu igen? Jäkla skit, det var precis samma sak i gymnasiet. Och i hofors. Och på alla tillställningar då jag träffar människor jag känner.

Lite funderar jag på att aldrig gå ut igen om jag inte säkert vet att någon håller mig sällskap på vägen, eller att någon väntar hemma. Men lite funderar jag på om jag inte helt enkelt måste tvinga mig själv att gå ut ändå, möta mina rädslor och dräpa dem. Och sen vore det ju jävligt ironiskt om jag blev våldtagen då.

Ursäkta ännu ett fånigt inlägg innan min rapport från Serieveckan i Göteborg. Men jag måste bara skriva av mig och sen städa av bara helvete, för jag ska visa lägenheten ikväll.